Äta i Vasastan - Il Forno


I skuggan av den just nu enorma trenden i hipster-burgare och "äkta" napoletansk pizza finns ett stort antal pizzerior. De som ligger på strategiska platser på centrala gator förstår man att de överlever trots tveksam kvalité. Men en pizzeria som ligger lite avskiljt, och som inte specialicerat sig på något trendigt tema blir man genast lite nyfiken på eftersom den finns kvar utan någon av ovanstående element (plats och trend-faktor). En av dessa är Il Forno nära Sankt Eriksplan i Vasastan.

Specialmeny som tillägg till den annars redan långa pizza-menyn

Denna pizzeria ligger på Atlasgatan, i det lite gömda kvarteret bakom allt sus och dus från Sankt Eriksplan och Vasaparken. För att komma hit får man ta en av de trappor som går ner från gatuplan på Sankt Eriksgatan eller vid "busstorget" på Sankt Eriksplan (precis brevid restaurang Portal). Som ensam restaurang i det här kvarteret sticken den inte ut, vilket förmodligen inte behövs. Alla som bor här vet mycket väl att den finns här, och de som bor en bit bort men ändå blivit stammisar hittar i mörker, väder och vind.

Lokalen är lite av en blandning av hur det kan se ut i Italien och hur den svenska tolkningen av Italien är. De röd-vit-rutiga dukarna finns här (ni som varit i Italien vet att det oftast bara är turistfällor i Rom som har dessa, annars är det vitt som gäller), men köksdelen känns mer som det faktiskt ser ut i Italien (första bilden). I högtalarna spelas en blandning av Eros Ramazzottis mer och mindre kända hits och på väggarna bilder från filmen La Dolce Vita med Anita Ekberg i huvudrollen.

Menyn presenteras endast på svarta griffeltavlor i köksdelen, med andra ord inget papper att titta på. Antalet tavlor uppgår till sex stycken, vilket blir lite svåröverskodligt vid en första anblick. Men man förstår snabbt uppdelningen och letar sig fram till vad man är intresserad av (kaffe, förrätter, pizza, specialpizza, pasta eller sallad). Pizza-menyn har 39 alternativ + fyra specialpizzor på en separat meny. Priserna varierar mellan 89 kr (Margherita) och 129 kr (Carpaccio-pizza). Värt att notera är att man lägger på 10 kr vid servering, alltså om man inte tar med sig, vilket får anses vara ganska ovanligt i Stockholm. Detta informeras med en liten finstilt textrad högst upp på pizza-menyn, vilket lätt missas om man inte är observant (medvetet?).

Jag väljer en Pizza con chévre från special-menyn, med andra ord en vegetarisk pizza med mozzarella, chévre, rödbetor, ruccola, pinjenötter, olivolja, balsamico och honung. Silvia går på en pizza från standard-menyn med lite svensk touch, Pizza Provencale med mozzarella, marinerad fläskfilé, färska champinjoner, lök, vitlök och bearnaisesås.
Båda pizzorna har en tunn botten och små lätt brända kanter, med andra ord betydligt mindre bröd på sidorna än de klassiska napoletanska pizzorna vilket jag kan uppskatta då man får mer av fyllningen istället för att bli mätt på brödet. Min pizza hade tydlig sötma, vilket kommer från balsamico och honung. Jag tycker dock att kombinationen fungerar väl med getosten och pinjenötterna vilket är en känd och bra kombo. Såsen på Silvias pizza är tydligt färdig sås, vilket inte är annat än förväntat. Min halvkvalificerade gissning är att det är Rydbergs bearnaisesås man använder (lite smörig ton utan syra).

Storleken på pizzorna kan man inte klaga på, vi valde att ta med oss det vi inte orkade med i en klassisk pizzalåda vilket inte var några konstigheter alls när vi frågade.

Betyg

Mat 

* * * 3/5

Pizzorna var klart godkända och motsvarade det som förväntades efter att ha läst innehållet. För min del skulle en lite mindre och mer lättöverskådlig meny både hjälpa nya kunder och göra att man kan satsa på att förfina de val man har. Vi kan tyvärr inte kommentera rätterna som inte är pizza (främst pasta och sallad) då vi inte provade någon av dessa.

Dryck

* * 2/5

Ingen dryckesmeny synlig. Vi frågade om vin och då hade man ett rödvin att erbjuda, som var en relativt okänd blend med cabernet savignion och merlot från Toscana. Vi valde det säkra spåret med en klassisk Birra Moretti, som finns i både 33cl och 50cl stor flaskor. Det kan ha funnits fler vin att välja på, men det var inget som presenterades varken av personalen eller via en lista.

Service 

* * 2,5/5

Första intrycket är viktigt, och här lyckades man inte riktigt. Ingen hälsade på oss när vi kom in i restaurangen trots att vi garanterat såg lite lätt förvirrade ut när vi orienterade oss bland meny-tavlorna. Ett enkelt "välkomna" och "säg till om ni behöver hjälp" hade gett ett betydligt mer trevligt välkomnande. När vi väl hade bestämt oss var man dock trevliga och tillmötesgående. Plus till kocken som kom ut med maten, önskade smaklig måltid och frågade hur maten var senare. Även ett trevligt avslut saknade vi, där ett enkelt "hejdå, välkomna tillbaka" skulle räckt. Här finns förbättringspotential helt klart. 


Sista ordet

I rollen som lokal pizzeria utan några hipster-vibbar klarar sig Il Forno bra. För en enkel vardagspizza eller take-away fungerar det finfint om man bor inärheten. Det är dock svårt att rekommendera en omväg för att komma hit, då priserna inte motsvarar den service man förväntar sig när man äter på plats.

Kommentarer